Jag ville inte vara den som satte ord på det när han berättade vad läraren sagt om arbetet han gjort. Jag ville inte ta den givna och lättillgängliga offerrollen och skylla allt på strukturer. Så vi pratade runt det. Analyserade vad som skulle kunna vara anledningen till underkännandet, vad som hade kunnat vara bättre och vad som bara är tillfälligheter. Hade läraren en dålig dag? Var upplägget inte tillräkligt vetenskapligt? Var arbetet inte tillräkligt väl genomfört? Efter en hel dags ompratande och utredande var det tillslut jag som sa det. Motvilligt och uppgivet Var det ämnet tror du? Och han svarade att Ja det tror jag.
Och jag tänker att oavsett hur det låg till så räcker det att vi båda tänker tanken. Att ingen av oss vill uttala den visar tvekan men jag tänkte, när jag fick veta att en vän som inte är medlem av minoritetsgruppen sagt var det ämnet tror du?, att det är inte bara vi. Det är inte uteslutande en tolkning vi gör till vår fördel för någon som är diskriminerad blir borttagen från ansvar. Jag ser strukturer var jag än tittar och jag tvekar aldrig att erkänna dem. Strukturer jag är förtryckare i strukturer jag är förtryckt i. Men det här. Att applicera strukturerna på individer i min närhet som jag respekterar. Att våga snudda vid tanken om att strukturerna har tagit sig ända hit till akademiska rum som inte är finrum utan öppna där diskurser, intersektionaliteter och jämställdheter är självklarheter som inte behöver diskuteras. Men jag tänker att det kanske är dags att erkänna det. Att erkänna för mig själv att den första tanken jag tänkte kanske stämmer Det var ämnet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar